Joakim Erik Nilsson: Hemresa och tillbaka till verkligheten...

I Torsdags började resan. Jag, Carro och Rille skulle ta Greyhound till Calgary. Om allt skulle gå som det skulle så hade vi 2,5 timme på oss från Greyhound-stationen tills dess att gaten stängde på flygplatsen. Lite väl tajt tidsplanering tyckte jag, men Rille och Carro var säkra på sin sak. Greyhound bussen brukar nämligen ha en stor tendens att bli väldigt försenad pga lavinrisk, snöfall, mycket trafik etc. Resan gick dock väldigt bra och vi hade till och med 20 min tillgodo!

Bilen packad för hemfärd

Carro, Rille och underbart härliga Coby som körde oss till bussen

Vi ses igen Rocky Mountains!!

Downtown Calgary

Väl på flygplatsen så var det dags för incheckning av bagage. Jag tackar British Airways för att ni är så givmilda, jag slapp betala övervikt på mitt skidfodral =) Värre var det för Rille och Carro som fick lov att paketera om sina. Dom hade lite väl mycket övervikt...

...

Några extra varv med tejpen

En lång flygfärd väntade sedan. Jag sov inte en blund mellan Calgary och London. Jag satt helt enkelt för bra med utrymme att sträcka ut bena och en massa filmer att glo på. Jag tänkte också att det nog var bäst att försöka hålla sig vaken så att man kunde sova en hel natt i Sverige sedan... Detta resulterade istället i att jag sov hela resan från London till Arlanda, ca 2,5 timmar. Det träliga resultat detta gav var att jag istället var pigg som en lärka då jag skulle försöka sova i Sverige.

Jag tillbringade en helg i Sthlm för att dela upp resan lite. Där hängde jag hemma hos Amelie och Jaqline för att återhämta mig lite. Även Jejja kom på Lördagen. Kärt återseende.

På Måndagen sedan så åkte jag exklusivt gods med DHL. Fredrik hade varit uppe över helgen och skulle köra ner last till Småländska trakter. Jag slapp betala ett par hundra för tågbiljett. Ingen var gladare än jag =)

Fick åka långtradare =)

Fredrik rattar X antal ton på vägen!

Att vara på svensk mark igen

Jag hade sett fram emot att kliva på svensk mark igen, att känna sig totalt säker på allt, språket, kommunikation, människor och SNUS

En dosa lös, 3 månader utan. Jag kände mig helad!

Faktum är att jag kom fram till att snuset var det enda som jag hade saknat här i Sverige, förutom vänner och familj, och kebabtallrik då förstås. För när jag väl klev av planet, strapatserade genom Arlanda, så upplevde jag en känsla av ensamhet och osäkerhet. Det var sättet som människor visade signaler på, rent kommunikativt, människor man mötte, snubben på Pressbyrån, människor man försökte le mot utan något positivt bemötande. Ja så skulle man nog kunna förklara det jag kände i en helhet - jag kände mig inte positivt bemött, jag kände mig inte välkommen. Jag kom ganska direkt underfund med att jag kommer att sakna mentaliteten som Kanadensare tycks besitta. Sen vet jag inte om man kan dra en röd linje och sätta alla under samma kant, men i sin helhet har jag upplevt att de allra flesta människor jag mött i Klippiga bergen har varit så otroligt trevliga. En sådan enkel sak som att tjejen eller killen i kassan på Coopers ( ICA eller Konsum i swe ) frågar hur dagen har varit, existerar inte i Sverige? Och att lifta till backen... haha, inga problem! Gör man sånt i Sverige, Nej! Och om man skulle försöka göra något sådant i Sverige, skulle man då bli upplockad? Svaret blir - Kanske, medans i Kanada blir svaret - Självklart!

Det jag vill få sagt är att jag upplever att den Svenska mentaliteten, om man får generalisera, är mycket mer försiktig, rädsla för andra, sköt ditt eget så sköter jag mitt. Torrt och stelt, osäkert! Och visst, här sitter jag och beklagar mig över hur det är i Sverige. Men jag kan ärligt talat sätta mitt eget namn under denna röda linje. Men jag ska ändra på mig, eller snarare jag håller på att förändras. Jag kommer att le när jag möter andra människor på stan eller på andra ställen, jag kommer att önska killen eller tjejen i kassan en trevlig dag när jag handlar. Jag kommer att vara mindre inskränkt!! Och kanske, samt förhoppningsvis, så kommer jag att få det svar jag vill ha, ett leende från den andra parten. Man får inte alltid ett trevligt svar om man ställer en trevlig fråga, men ställer man ingen, så kan man heller aldrig få ett leende tillbaka. En positiv och glad aura smittar av sig!

Nu blev det lite mycket propaganda och filosoferande här, saker som jag inte är speciellt bra på. Skriva är inte min grej...

Hursomhelst, nu sitter jag i morsans och farsans gästrum på Tågvägen 2 i Sävsjö. Lite lätt ångestdrabbad över att jag nu kommit tillbaka till verkligheten och med den så följer allvar. Allvar är alltid lika tråkigt och utmattande för både kropp och själ. Jag måste hitta ett jobb så att jag kan leva livet fullt ut igen även nästa vinter. Processen för att få ett jobb är ganska så krävande, och allt runt omkring om man även har som mål att flytta till ett annat ställe.

Just nu så känns det som att jag försöker skjuta allvaret framför mig. Det finns så mycket annat jag vill göra istället. Jag försöker hitta saker att göra som ger mig en tillfällig anledning till att strunta i allvaret. Kan vara enkla saker som att exempelvis skriva det här blogginlägget ( som jag för övrigt tycker är påfrestande nog ), packa upp, en sak i timmen ömsom klia mig själv i huvudet, läsa om fiske på nätet, duscha, valla och slipa skidor inför sommardvalan, raka mig, kela med hundarna, sova, kolla på film, lyssna på musik, träffa familjen och friends.

Har för övrigt något som de flesta svenskar säkert tycker är ett konstigt fenomen, även jag, trodde inte det existerade - vårdepression! Det är nog bara något som skidåkare kan drabbas av?

Nog skrivet för den här gången.

Ett par bilder från "hemma"